Soldattorpets tillkomst

 

 

   
 

                                                                                                             Indelningsverket beslutas.

De gångna årens strider i Skåne hade gjort ett djupt intryck på den unge Karl XI, han var vid krigsutbrottet bara 20 år och således vid fredsslutet bara knappt 24 år. Kriget hade inneburit en, i flera avseende, djup chock för den unge monarken.

De snabba danska framgångarna efter landstigningen i Råå, vid Helsingborg 1676, visade tydligt hur dåligt förberett Sverige var på den kris som landet nu ställdes inför, såväl militärt som i andra avseenden.

Redan innan striderna upphörde diskuterade den unge kungen med en del av sina rådgivare, främst Johan Gyllenstierna, vilka åtgärder som skulle vidtas så fort kriget var slut. Tre viktiga områden prioriterades; reformeringen av försvaret, försvenskningen av de skånska provinserna och restaureringen av de svårt förstörda statsfinanserna. Förhandlingarna mellan kungen och rådgivarna fördes i Ljungby på senhösten 1679, då taktiken drogs upp för de följande årens politik.

I juni 1680 avled Johan Gyllenstierna, kungens främste rådgivare. Detta allvarliga avbräck medförde dock ingen förändring av kungens ambitioner, snarare tvärtom. Nu ökades tempot för att kunna genomföra de planer som man enats om i Ljungby föregående höst.

 

Jorden indelas-infanteriet

Innebörden av den nygamla organisationen var att varje landskap eller län, i fred likaväl som i krig, skulle ställa upp och underhålla ett regemente med 1200 infanterister eller fotsoldater. Två gårdar skulle bilda en rote, som skulle rekrytera och försörja en soldat. 150 soldater bildade ett kompani, vars geografiska utbredning ofta motsvarade ungefär ett härad. Detta område var kompaniets stånd. På motsvarande sätt bildade de åtta kompanierna med sina 1200 soldater ett regemente, vars område motsvarade ett landskap eller län, regementets stånd.

För att kunna rekrytera en soldat skulle bönderna locka hugade rekryter med en legosumma, eller värvningspeng. Trots kronans försök att reglera legans storlek, varierade den kraftigt under hela indelningsverkets tid, såväl från tid till annan som mellan olika socknar och landskap. Här var det lagen om tillgång och efterfrågan som styrde enväldet.

Den nye knekten skulle försörjas av bönderna med en bostad, ofta i form av ett eget torp, med tillhörande markbit att bruka och föda några djur på. Om jordlotten var liten eller gav dålig avkastning skulle soldaten kompenseras genom att bönderna gav honom utsäde, sk hemkall, och andra naturaprodukter. Varje soldat skulle också ha en årlig lön, vars storlek varierade kraftigt också den. Ju sämre och magrare mark desto större lön. Dessutom skulle bönderna i roten förse soldaten med kläder enligt noggranna föreskrifter, och vidare förvara och underhålla hans militära utrustning. Det var först under senare tid, främst 1800-talet, som soldaten själv förvarade sin uniform, sitt gevär och övrig utrustning.

När man talar om det yngre indelningsverket avser i allmänhet just denna del av organisationen , de fotsoldater som försågs med soldattorp och underhölls av rotebönder. Men det egentliga namnet, som ju brukades redan i riksdagsdebatten 1682, var ”det ständiga knekthållet”

Ryttaren-kavalleriet


När det gällde rekrytering av kavalleriet gick man lite annorlunda fram. Här utarbetades planerna av Karl XI efter utdragna diskussioner med de två rådgivarna och kammarråden Polycarpus Cronjiem och Lars Eldstierna. Förutsättningarna var lite annorlunda än när det gällde infanteriet. Inom kavalleriet fanns en tradition av att självägande bönder betalade en häst och utrustning, för att sedan själv rida som ryttare. Det förekom också att en bonde fungerade som rusthållare och ”rustade” dvs utrustade, en eller flera ryttare för att erhålla skatten från ett eller flera hemman.

Svagheten med detta system blev uppenbar om rusthållaren själv red som ryttare och stupade. Då var det inte bara svårt att få fram en ersättare med utrustning, utan hela gården kunde gå omkull. I ett sådant läge förlorade kronan inte bara en ryttare med utrustning, utan man riskerade även att mista viktiga skatteinkomster om gården slutade att rusta en ryttare. Denna svaghet ville Karl XI och hans rådgivare åtgärda.

Lösningen blev att skilja rusthållarens och ryttarens uppgifter åt. Bonden skulle ägna sig åt att bruka gården och vårda dess avkastning, medan ryttaren i fredstid skulle öva sig i krigets hantverk och i ofred dra ut med armén, utan att arbetet på gården blev lidande. Dessutom skulle eventuellt stupade eller avskedade ryttare lättare kunna ersättas, eftersom det stod bönderna fritt att hämta rekryter där de fann det bäst, inom eller utom gården.

Bonden blev rusthållare och hade att ta fram lämplig ryttare och förse honom med häst och utrustning. Moroten för rusthållaren blev, liksom tidigare, skattebefrielse. Den stora kostnaden i sammanhanget var naturligtvis hästen, och det var många bönder som aldrig hade en möjlighet att bli rusthållare med de fördelar som det innebar.

Rusthållarna avkrävdes en del prestationer som rotebönderna slapp. I Krig skulle fyra rusthållare (fyra ryttare utgjorde ett tältlag) förse sina ryttare med en trosshäst, en sk trossklippare, med en trosspojke som skötte hästen och packningen (trossen). De fyra rusthållarna skulle även förse tältlaget med tält och en del annan gemensam utrustning. Precis som infanteriets rotebönder förpliktigade sig rusthållaren dessutom att ersätta såväl ryttare som häst om någon av dem eller båda dog i fält eller fick avskedas av någon orsak.

Ryttaren upplevde genom detta system en social nedklassning. Från att tidigare ha varit mer eller mindre självständig , ja ofta även självägande bonde och rusthållare, kom han nu i en klart underordnad ställning visavi sin rusthållsbonde. Hästen och utrustningen var inte längre ryttarens personliga egendom, utan den ägdes av och  förvarades hos rusthållaren . Det viktigaste var dock att ryttaren, under den tid han inte var ute i fält eller på övning, var skyldig att arbeta för rusthållaren. I praktiken förvandlades ryttaren till rusthållarens dräng, med den viktiga inskränkningen  att hans arbete för rusthållet inte på ett menligt sätt fick inverka på hans möjligheter att arbeta för den egna familjens försörjning.

Precis som sina kolleger roteknektarna och rotebåtsmännen fick nämligen även ryttaren genom rusthållarens försorg ett torp med en jordlott att bruka. Ryttarens villkor på torpet skilde sig inte nämnvärt från de som rådde i soldat- och båtsmanstorpen

 

Källa: Svenska knektar av Lars Eriksson

 

 
  Tillbaka