Torp – Vad är det?

I dagligt tal kallar man ofta alla små röda stugor med vita knutar och syrenhäckar omkring för torp. De motsvarar stadsmänniskans dröm om sommaridyllen och har inte särskilt mycket  att göra med begreppets historiska innebörd.

Att definiera begreppet torp visar sig emellertid inte vara så enkelt, eftersom det även tidigare under historiens gång har ändrat innebörd. Torp på 1800-talet var inte detsamma som torp på 1500-talet.

De flesta torde förknippa ett torp med ett litet jordbruk, uppodlad mark som inte förut har brukats. Det är en korrekt beskrivning men inte tillräcklig för att skilja torpen från annan bebyggelse.

Enklast kan man indela torpen i  två huvudkategorier. Den första omfattar torp som uppodlats på allmänningar. De förekommer allt från äldsta tid fram till vårt eget sekel. Dessa torp var inte befriade från skatt och togs därför upp i jordeboken. Man skiljer likväl dessa torp från gårdar genom att de inte är mantalssatta. De tidiga allmänuppodlingarna från 1500-och 1600-talen har vanligen blivit mantalssatta, men senare nybyggen på kronans allmänningar har bibehållit sin status av skattlagt torp.

När ett torp har mantalsatts, upphör det att vara torp och måste räknas till gårdskategorin.

Den andra kategorin torp har en kortare historia. De kom till under 1600-talet och blev vanliga framförallt i södra och mellersta Sverige under 1700- och 1800-talen. Dessa byggen anlades på enskild mark. Till en början var det adelsmän men senare i en allt större omfattning bönder, som upplät områden på gårdarnas marker för nybyggen mot ersättning i form av dagsverken och/eller pengar. Dessa torp uppläts med nyttjanderätt och var skattefria. Innehavaren fick oftast inneha torpen på livstid. Dagsverkstorp, jordtorp och ibland stattorp är vanliga beteckningar på dessa torp.

Till kategorin oskattlagda torp på enskild mark hör också börde-och undantagstorpen. De förra uppstod vid arvskiften. I stället för att klyva hemmanet mellan arvingarna kunde en eller flera av barnen få torp på fastigheten som arvslott. Undantagstorpen tillkom då en jordägare sålde sin gård, kanske till en son eller måg. Från försäljningen undantogs ibland ett stycke jord till torp för säljarens räkning. Där uppfördes då ett mindre bostadshus, vari den gamle bonden och hans hustru bodde livet ut.

Ett annat slag av torp som skilde sig från dagsverkstorpen var förpantningstorpen. De uppstod som en följd av torparens strävan att erhålla säkrare besittningsgrunder. Förpantningstorpen innehades alltid på bestämd tid – vanligen 49 år. Återlösningsvillkoren gjordes emellertid så besvärliga och kostsamma att upplåtelsen i praktiken gällde för all framtid. Torparen erlade en rätt hög pantsumma vid tillträdet. Däremot var den årliga ersättningen till jordägaren i form av dagsverken och/eller pengar låg. Om jordägaren ville återta torpet efter förpantningstidens utgång skulle han återbetala pantsumman jämte ränta samt ibland ge torparen ersättning för gjorda förbättringar, t ex odlingar och byggnader. Denna summa blev oftast så hög att jordägaren avstod från att inlösa torpet. Torparen fick härigenom säkrare besittningsvillkor, medan jordägaren från början på en gång erhöll ett större kontant belopp.

En tredje grupp som måste nämnas i detta sammanhang är soldat-eller knekttorpen, ryttar-och bårtsmanstorpen. De tillkom vid indelningsverkets ordnande i slutet av 1600-talet och utgjorde boställen för infanteriets, kavalleriets och flottans manskap. Ett sådant torp tillhandahölls av bönderna i roten och soldaten, ryttaren eller båtsmannen nyttjade det så länge han tjänstgjorde för roten. Han hade inga skyldigheter ifråga om dagsverken eller annan ersättning. Tvärtom hade rotebönderna en del skyldigheter gentemot torpinnehavaren, t ex med dragare.

Skillnaden mellan torp och gård går alltså vid mantalssättningen.

Källa: Bygd och Natur: Josef Rydén