Magnus Birgersson Ladulås

    När Birger Jarl avled 1266 skulle kung Valdemar nu själv försöka styra sitt rike, Birger hade styrt riket medan Valdemar var barn. Men hans yngre bror Magnus hade ingen lust att lyda honom. Magnus som var mörkhyad och mager, var en kraftfull och ärelysten man, som bråddes på sin far Birger. Valdemar var ståtlig och fager men en lättsinning vekling, som endast tänkte på sina nöjen. Bröderna blev allt mer oense och kom slutligen till öppen strid. Valdemar blev tillfångatagen och måste avstå sin krona och land till sin bror.

Kung Magnus styrde riket med samma kraft som fader och straffade med stränghet dem, som bröto mot lagen och störde freden i landet. Men Magnus var ingen självrådig man. Han utsåg sina rådsherrar och de hölls rådsmöte, för att fråga dem hur de tyckte att han skulle göra. Stundom sammankallade Magnus till herredagar på Alsnö i Mälaren. Då kommo det biskopar, lagmän och andra herrar ridande från alla delar av riket följda av talrika tjänare, klädda i blanka brynjor och hjälmar, väpnade med spjut och svärd. Vid en herredag förbjöd kung Magnus våldgästning. På den tiden brukade nämligen stormännen, när de redo genom landet med sina följen, utan vidare taga in hos bönderna och ur deras visthus och lador hämta fram vad de behövde utan att betala det minsta. Bonden vågade inget säga utan måste se på hur de främmande och deras hästar på en liten stund åt upp hela hans förråd, som han arbetat länge för att samla. Magnus förbjöd nu stormännen på de strängaste för att våldgästa bönderna. Allmogen älskade därför kung Magnus och gav honom namnet Ladulås, emedan han liksom satte lås för ladan.

I våra dagar måste alla betala skatt till staten i pengar. och när staten behöver någons tjänst, tar den av dessa pengar och betala lön. I äldre tider användes däremot ofta den utvägen, att den som gjorde staten en tjänst, till ersättning, slapp att betala skatt för sig och sina gårdar. En sådan skattefrihet kallades frälse (frihet) och de skattefria gårdarna kallades frälsegårdar eller frälsegods. Många av kyrkorna var redan skattefria men nu bestämde Magnus att alla gårdar kyrkan ägde skulle vara skattefria. Detta kallas det andliga frälset.

Magnus ville skaffa sig en här av annat slag än förut. I äldsta tider fördes krigen till sjöss. Men på Magnus tid hade landet blivit mer odlat, och man hade gjort bättre "vägar" som man sa, erhuru dessa vägar inte var annat än breda stigar. Nu kunde en här tåga fram till lands mot fienden. Kungarna i Norden skaffade de sig då ryttare, som voro från topp till tå klädda i järnrustning.

Magnus som ville ha många ryttare, bestämde vid mötet på Alsnö, att envar som skaffade sig rustning och stridshäst och gjorde krigstjänst till häst eller rusttjänst, skulle vara befriade från skatt till konungen. Den som åtog sig rusttjänst hade alltså frälse och kallades för frälseman. Detta var det världsliga  frälset. Dessa krigare bildade sedan ett särskilt stånd, frälseståndet eller adeln. De ansågo sig mycket förnämare än bönder och borgare, som var skyldiga att betala skatt.

De förnämsta och tappraste bland frälsemännen utnämndes till riddare. Endast de fingo heta herrar och bära gyllene sporrar. En riddare borde vara trofast, utan svek och ädelmodig mot de svaga, han borde också försöka  överträffa alla andra i mod och styrka. Kung Magnus älskade att se berömda och ståtliga riddare samlas vid sitt hov och inbjöd ofta till tornerlekar. För sådana tävlingar byggde man en bana med platser runt om för åskådare. På denna bana ställde två eller flera riddare upp sig mitt emot varandra. De voro till häst och från huvud till fot klädda i stål. När en trumpetstöt ljöd, redo de i full fart mot varandra  med fällda lansar och sökte med kraftiga stötar kasta varandra ur sadeln. Leken slutade ofta så, att någon av de tävlande blev sårad eller dödad. Segraren fick sedan mottaga segerpriset av någon bland de sköna damer, som sågo på striden.

När Magnus dog 1290 efterlämnade han tre omyndiga söner nämligen Birger som nu blev konung samt Erik och Valdemar, vilka fick egna hertigdömen att råda över. Men det är en annan historia.

 

Källa:Fädernelandets historia av C.T. Odhner 1912      Tillbaka